På fikapausen på jobbet en normal dag och under normala omständigheter:
Person x- "Jag hörde att syrran din skaffat sig en karl."
Person x2- "Jo..det var väl på tiden. Hon har barn och karl har hon ju skaffat sig nu. Nu fattas bara volvon, villan och hunden."
Person x - " Jag har iallafall en karl..så jag får väl skynda mig på å skaffa mig allt d med så jag kan bocka av det och sen har man d gjort liksom....överstökat."

Que?- tänkte jag (när jag gäspat färdigt efter den där tråkiga konversationen som man önskade aldrig ägt rum.)..typiskt kvinnor att känna att man inte duger som man är utan att man måste eftersträva det samhället så manipulativt hjärntvättar oss med. Oh, Society you sneaky bitch.
Man placeras liksom i olika fack. Är man typ +30 och inte har barn eller nån karl så e d plötsligt synd om en. Och då ska man börja tvivla på sig själv och bli uppmanad av sina störda gifta vänner att våga chansa och faktiskt gå på den där dejten med den där killen som jo, råkade synas på efterlyst (ja men han är ju tillgänglig och söt). Här tar man vemsomhelst för å bli lycklig. (ja..lycklig och so dead..!) but who cares right?...så länge man har den där någon..som får ens hjärta att ticka..

tick
tick
tick..